Hans Christoffer von Königsmark  

Riksråd, fältmarsalk.
Född 1605-12-12. [1]
Död 1663-02-20.

Levnadsbeskrivning

Hans Cristoffer von Königsmarck var en ung legosoldat hos den fruktade kejserlige härföraren Wallenstein vars armé upplöstes precis före Gustav II Adolfs landstigning i Tyskland 1630. Han samlade ett dragonkompani av landsknektar och erbjöd det den svenska armén. von Königsmarck anställdes med kaptens grad och inlemmades i Åke Totts regemente. 1633 avancerade han till major under striderna vid Bremen och utmärkte sig i slagen vid Oldendorf, Hameln och Sarstedt. Följande år utnämndes han till överstelöjtnant i von Sperreuters kavalleriregemente. Krigslyckan vände vid den här tiden, slaget vid Nördlingen förlorades och den svenska militärledningen stod utan ekonomiska medel. Inga pengar inga legosoldater. Men när von Sperreuters regemente i likhet med flera andra skulle gå över till motståndarsidan, genomförde von Königsmarck en svenskvänlig kupp bland myteristerna. Han halade upp medel ur egen ficka och fick stora delar av ryttarna att stanna under den svenska fanan. Det var inte så att von Königsmarck var rik, han blev rik, och han såg till att satsa på rätt häst även när mörkret lägrade sig som djupast över de svenska vapnen.

Han var en av det grymma krigets mest hänsynslösa plundrare, en marodör de svenska generalerna visste att sätta stort värde på. Kriget hade vid den här tiden urartat till totalt utmattningskrig. Skrupellöst ödelade han och det svenska kavalleriet område efter område, det enda som frodades var hans privatekonomi. Vid ett tillfälle hade den tyska riksdagen, komplett med kejsaren och de stora katolska furstarna, samlats för överläggningar. Den svenske överbefälhavaren, Johan Baner såg en chans att göra slut både på katolikerna och kriget. I största hemlighet satte sig en svensk arméavdelning snabbt i rörelse för att omringa och tillfångataga riksdagen. Rörelsen lyckades. De katolska styrkorna låg utspridda och den annalkande faran upptäcktes inte. När det slumrande bytet var inom räckhåll sände Baner sin bäste kavallerigeneral för att avsluta kuppen. Men generalen drog för första, enda och sista gången benen efter sig. Generalen var von Königsmarck. De kejserliga styrkorna hann sättas i alarmberedskap och kuppen misslyckades. Det är ovisst, men mycket sannolikt att von Königsmarck med vett och vilja ville förlänga kriget för att kunna berika sig ännu mera. Något han lyckades med. Så sent som medan fredsvillkoren diskuterades och dokumenten började signeras i Westfalen 1648 lyckades hans arméavdelning kuppartat inta den s.k Lilla sidan av Prag och ett ofantligt krigsbyte, det största och märkligaste plundringsgodset i vår historia, föll i svenskarnas händer. Fortfarande är slott och bibliotek fyllda med dess rikedomar, Silverbibeln i Uppsala är en. Men samtidigt med sitt hänsynslösa plundringskrig var von Königsmarck en truppförare av rang, han höll samman styrkorna efter Johan Baners död 1641, ännu ett av de tillfällen då moralen sviktade. Som generalmajor förde han både framgångsrikt självständiga armékårer och fungerade som flygelchef i andra slaget vid Breitenfeldt 1642 då den kejserliga armén i det närmaste helt upplöstes. 1645 ockuperade hans kår Bremen-Verden, där han installerade sig som generalguvernör. En post han behöll efter fredsslutet då provinserna tillföll Sverige. Detta kom att bli den förste von Königsmarcken i svensk historia, men inte den siste.¶

Hans Christoffer von Köningsmarck hade gjort de svenska vapnen ovärderliga tjänster. Precis som andra fick han betalt i adelsskap, höga poster och gods runt om i imperiet. Familjen kom snabbt att bli en av de mest betydelsefulla i den unga militärstaten.